-Open Art i Örebro kändes som lite av en räddning. Jag var så trött på graffittiscenen. Det var samma folk, samma gallerier, lika stora väggar hela tiden. Och så fick jag erbjudande att vara med på Open Art. Jag gjorde en skiss på en stor väggmålning men fastighetsägaren gillade den inte. Då satte sig Open Arts curator Kerstin Wagner och jag ner och funderade. Dina små gubbar, sa hon, kan du inte göra dom i större format och sprida dom runt om i staden. Det gick jag igång på direkt. Jag tror att jag fick lite nytändning där.

Att tända på något verkar inte vara ett större problem för Bless (eller Anya Blom som hon också kallas). Hon är en alldeles särskild blandning av ödmjukhet och kaxighet (Q som ibland står framför signaturen betyder naturligtvis Queen). Och hon verkar ha nära mellan idé och utförande. Så fort man vänder ryggen till tycks hon ha producerat en ny målning som är 12 gånger 14 meter – utan medhjälpare.

Målningen i Flen nyligen är den största jag har gjort hittills. Jag har ingen lust att göra små väggar längre. Det är klart att jag blir trött ibland. Nu måste jag nog hem och sova en vecka eller så. Men sen vill jag att det ska hända mer igen. Jag vill alltid att det ska hända mer.

Hon har hunnit göra mycket. Hon har en fot i den traditionella konstvärlden och en fot någon annanstans. Förutom väggmålningar, workshops, serier så har hon också testat modebranschen. För något år sedan fick hon designa en kollektion kläder åt 47Brand.

-Det var konstnärer från hela Europa som deltog i något som kallades Global Artist Project. Vi fick var sitt amerikanskt basebollag att inspireras av. Mitt hette Detroit Tigers. Det var jättekort tid. Bara ett par dagar. Det var samtidigt som jag hade kurs för ett gäng kids i Lindesberg. Det var lite stressigt. Och när jag skulle skicka iväg mina skisser gick min dator sönder. Då la jag mig på golvet och skrek. Men jag fick iväg skisserna och för pengarna köpte jag en dator.

Fast jag blir mycket mer stressad om jag inte har någon beställning eller nya projekt på gång.
-Man måste landa ibland. Jag har väldigt fasta rutiner. Jag jobbar stenhårt, det kan bli tolv timmars arbete på en dag, men jag äter alltid på bestämda tider och jag ser till att jag får mina timmars sömn. Om jag har suttit vid datorn på kvällen måste jag varva ner annars snurrar det bara i skallen när jag ska försöka sova. Jag kör regelbundet pass med yoga och meditation. Det hjälper mig att lägga jobbet bakom mig, jag tittar bara framåt.

Anya lever det liv som hon har längtat efter. Hon får många uppdrag och det är högt tempo, men det tycks pas-
sa henne. Hon känner sig tacksam. Hon verkar älska sitt arbete. Kanske vore det dags att göra en riktigt stor egen utställning, det har ännu inte
blivit av. Och kanske skulptur skulle vara spännande? Eller scenografi?
-Mamma jobbade med teatern, sydde kostymer och allt möjligt. Jag kommer ihåg att det hängde kycklingdräkter i hela badrummet hemma.

Teatern har alltid känts spännande. Det kan jag tänka mig. Anya utstrålar massor av positiv energi. Blir hon inte arg på något?
-Det är klart. Jag blir pissförbannad på folk som sprayar utan mask. Vi håller på med så farliga grejer, en del riktigt giftiga. Trots att jag har varit försiktig har jag ärr på min lungvävnad.

-Om jag sitter och kollar på datorn och hittar nåt som ser bra ut. Då blir jag stressad. Och är det nåt riktigt intressant så deletar jag den bilden
så snabbt jag kan. Jag vill inte att den ska påverka mig. Anya gör sin grej.

Text: Peter Ekström
Bild: Anya Blom